Där som barn jag lekt

Svantes hemAv Svante Blomqvist 2008-03-30 20:06:36

Vi flyttade till Älandsbro 1954 till huset mest till höger i den centrala husklungan. I förgrunden syns Hjalmar Klints bondgård och ladugården (numera Dalhboms bilverkstad) där vi brukade hoppa hö. Hjalmar uppbjöd även loftet till en varje sommar återkommande luffare. I mitten syns grusgropen dit Uno en vacker söndagskväll kom på sin motorcykel för att smörja sin grävmaskin.

Foto: Murbergets fotosamling

Jag minns maskinens vrålande, men sen blev det tyst en lång stund. Som sex-åring vågade jag mig fram, och där satt Uno på huk och studerade myror. Han hade tatt en näve myror från en stack (det vimlade av myrstackar runt grusgropen) och beblandat dom med myror från en annan stack. När han såg mig komma vinkade han till mig och bad mig komma. Sen satt vi där tillsammans och studerade myrornas krig en lång stund under en andaktig tystnad. Det blev för mig en märklig upplevelse som etsat sig fast i mitt medvetande. Och kontrasten i detta att en maskinist som nästa dag skulle sitta bakom spakarna till ett vidunder, kunde fascineras av så betydelselösa ting som myror. Jag skulle kunna skriva en hel roman om grusgropen. Där lekte vi, där byggde vi våra kojor och idrottsanläggningar och senare våra motorbanor. Idag finns inget kvar av detta. Sörj den tid som flytt, den kommer aldrig åter.

Av Svante Blomqvist 2008-06-30 22:37:37 Komplettering 080701: I det vita huset närmast (alla hus var vita på den tiden) bodde en exentrisk ungkarl, Gustav Olsson. Men vi barn kallade honom ”mägluraingan”. Det har sin speciella historia, som jag kanske ska berätta en annan gång. Tallhammarn syns längst uppe till vänster på bilden. Det var där vi spelade ”burken” på sena höstkvällar. En pojke vid namn Alfonso (!) bytte ut burken mot en sten av samma dimension. I höstmörkret kunde han som skulle sparka burken inte se nån skillnad. Det resulterade i tre månaders gipsad fot. Such was life på den tiden.

Av Svante Blomqvist 2009-02-07 17:30:43 ”Mägluraingan” Svenskt landsbygdsmål, som översatt till rikssvenska ordagrant betyder ”Mej lurar ingen”. Myntades av farbror Gustav, som vid börsdragningen lördagen den 8:e februari 1958 kl 12:35, placerade foten på snöret (som för övrigt var vitt, för att inte synas i snön), böjde sig ner, slet loss börsen och slängde densamma i snödrivan, med kommentaren – just det – ”Mägluraingan”. Efter denna episod kom farbror Gustav att för evigt kallas ”Mägluraingan”

Av Svante Blomqvist 2009-02-10 20:22:08 Skaren Fälten mellan Tallhammarn, grusgropen och den diagonalställda lilla grusvägen ingick i Hasse Ahlbergs ägor, och är numera bebyggda med villor. Men korvgubben på torget påminde mig nyligen om hur vi i barndomen brukade cykla omkring på skaren över dessa fält tidiga vårvintermorgnar innan solen värmde upp och nattens ishinna blev mör. Det var en frihetskänsla av guds nåde att susa fram i största tramphastighet över fälten i den vindstilla morgonen. Jag vill minnas att vi hade snökedjor på hjulen för att inte glida. Risken var förstås stor, att framhjulet skulle skära igenom, varvid det blev tvärnit, och man stod på huvudet och bröt nacken av sig mot den hårda skarsnön. Men den risken fick man ta – och så vitt jag och korvgubben minns – hände det aldrig.

Comments are closed