Mitt sommarjobb på Åkermans

Åkermans400Av Svante Blomqvist 

Kommer ihåg en sommar vid början av 60. Jag hade fått ett sommarjobb på Åkermanmaskiner i Älandsbro. Jag fick göra lite av varje, bl.a. måla grävmaskinernas skopor svarta. En arbetsledare som kallades ”Silverräven” p.g.a. sitt vita hår berömde mig för mina konstnärliga talanger kommer jag ihåg.Och färgen jag målade med var bemängd av lösningsmedel. Men det var stål, tungt, hårt och kallt. Grävmaskinsarmar som vägde ton, skopor och tänder som man knappt orkade lyfta, gamla otympliga linmaskiner som servades eller reparerades för återbruk och försäljning.

Ibland skulle en bussning ur en grävmaskinsarm knackas ut. Då ropade man på mig: ”Svante, kom hit och håll i spettet!” Det var bara att blunda, hålla i det korta järnspettet med bara händer medan en stor kraftig kille slog rundslag med en 5-kilosslägga. Tills bussningen så småningom gav vika och jag kunde pusta ut.

En enda miss, och jag hade inte haft några händer idag. Jag minns att jag bad till gud inför varje slag – måtte han inte missa! Tänk hur enkelt det hade varit om man låtit mig hålla i spettet med t.e.x. en rörtång?

Men så långt tänkte man inte på tiden.

Ännu ett minne från tiden på Åkermans. Vi var två praktikanter, tyvärr kommer jag inte ihåg den andres namn. Vi fick i alla fall ett specialuppdrag. Ur innanmätet på en gammal rostig caterpillar som stod ute på gården, skulle vi ta fram en attiralj som behövdes vid reparation av en lika gammal och rostig caterpillar som stod inne på verkstan. Vi utrustades med skärbrännare och skred till verket. Det var en fröjd att se hur stålet smälte och vi närmade oss maskinens allra innersta, där den eftertraktade detaljen fanns. Men så råkade jag lägga handen på en maskindel vi nyss skurit i.

Den var varm, varmare än jag kunde uthärda. Jag minns att min handflata blev en enda stor vätskefylld brännblåsa. Fy faen vad det gjorde ont!

Jag minns även en händelse som kunde ha kostat mig livet. På verkstan fanns en man som hette Alex. Han var känd för sitt mustiga språk. Om han skulle säga en mening på fem ord, var tio av dem svordomar. Vi skulle flytta några grävmaskinsarmar ute på gården. Alex, som inte var någon större begåvning som grävmaskinist, körde grävmaskinen som användes som lyft- och transportanordning. Jag skulle med kättingar fästa en arm vid Alex´s skopa, som än for hit, än dit på ett lynnigt och oförutsägbart vis. Så småningom lyckades jag, och grävmaskinsarmen for upp i luften. Där hängde och slängde den alltmedan Alex ryckte och drog i spakarna och svor.

Ty han behärskade inte maskinen. Om han ville att den skulle svänga åt höger, drog han i fel spakar så maskinen svängde åt vänster. Och tvärtom. Och så höll han på.

Till sist brast kättingen, och den tunga grävmaskinsarmen damp i backen och missade mig med en halvmeter. Hade jag stått i vägen, hade jag inte kunnat skriva detta.

Men, jag har inte enbart dramatiska minnen från mina tio veckor på Åkermans. Jag minns att jag fick följa med på ett serviceuppdrag en gång. Jag tror det var med han som hyrde hos farbror Gustav, och som varje dag efter jobbet duschade och schamponerade sig för att ragga tjejer i sin P1800. Han hade ett talesätt om orgasmens fröjder som inte lämpar sig i skrift. Hursomhelst. vi gav oss iväg en tidig morgon med servicebilen, fullastad med verktyg och redskap och reservdelar som kunde komma att behövas. Vi färdades längs ändlösa skogkantade norrländska småvägar och på skogsbilvägar långt ut i jotaheiti. Till slut hittade vi nån slags traktor i ett buskage, helt övergiven.

Jag var behjälplig vid reparationen, någonting byttes ut, och traktorn kördes igång och spann som en katt. Och sen åkte vi hem. Dom var duktiga de där servicekillarna på Åkermans.

Comments are closed